Malariaforskning i Mangroveträsket Ingegerd Rooth

Malariaforskning i mangroveträsket

 

Kan man göra vetenskaplig forskning inom det medicinska området i en liten fiskeby vid vägs ände, utan vatten och avlopp, utan el, utan tillgång till egentlig laboratorieutrustning och utan vana vid forskning över huvud taget. Jag trodde det knappast. Men när vi flyttade ut till fiskebyn Nyamisati med sina 400 innevånare från det lilla missionssjukhuset 7 mil inåt landet blev frågeställningen påträngande.

 

Helt oväntat blev jag bjuden på en resa hem till Sverige av några vänner. Nu skulle jag försöka ta reda på hur vi bäst kunde komma åt malariaproblemet i deltat. Det fanns få malariaspecialister i Sverige i början på 80-talet. Anders Björkman, numera professor vid Karolinska Institutet, hade skrivit en doktorsavhandling om malaria och jag hade lyckats få tag på hans telefonnummer.

 

Jag ringde honom och möttes av en glad och positiv röst när jag presenterade mig. ,Jag berättade att jag arbetade i sydöstra Tanzania i ett deltaområde, och att där fanns oerhört mycket malaria. Kunde vi angripa problemet på något annat sätt än att dela ut malariamedicin och sanera miljön?

 

- Det här låter ju väldigt intressant, sade han. Jag tror säkert att vi kan lägga upp en plan, som kan få betydelse för både folket och forskningen.

- Men byn är väldigt primitiv, det finns varken elektricitet eller rinnande vatten, menade jag. Och under regntiden är vägen dit ofta oframkomlig.

- Det låter som en spännande utmaning.

- Jag är ju inte så ung längre heller . Jag är faktiskt 55 år gammal.

- Jaha.

- Och så är jag missionär.

- Hm.

 

Jag kände nog att min odds sjönk betydligt. Men dagen efter träffades vi och påbörjade ett samarbete, som över 20 år senare fortfarande var aktuellt!

 

Efter ett par veckor var jag tillbaka i min by, full av inspiration och idéer, Det första var att förankra dem hos byn och hos myndigheterna.

 

Vi samlade alla byns förtroendemän:

 

- Ni vet ju alla att ni har väldigt mycket av "upp-och-ner-feber" i byn. Den

sjukdomen kallas för malaria. Och många av era barn har dött. Vi skulle vilja göra lite mer än att bara ge medicin när barnen blir sjuka. Vi skulle vilja ta blodprover på alla i byn, både i fingerblomman och i armvecket och inte bara på dom sjuka utan på alla i hela byn.

 

De lyssnade uppmärksamt och vi försökte förklara och svara på alla deras frågor. De var väl medvetna om hur "upp-och-ner-febern" härjade och det var ju de själva, som bett oss komma ut till dem för att hjälpa kvinnorna och barnen.

 

För att göra det lite mer festligt tänkte vi bjuda på te och bullar. ( bullar blev ett känt begrepp överallt där Marita och jag drog fram.) Vi tackade för att de hade kommit och skulle just plocka fram alla våra muggar, då gamle Swalehe höjde handen:

 

- Vänta lite! När vi har bestämt någonting som är viktigt, då ber vi Allah, att han skall välsigna det, För om det är hans vilja, så kommer han att välsigna det.

De bad på arabiska med sina handflator vända uppåt. Och vi bad också till Gud med våra händer knäppta att vårt arbete med malariaforskningen skulle bli till hjälp.

 

Vi besökte Dr. Sinani, ansvarig för sjukvården bland hela Rufijidistriktets 120 000 invånare.

 

- Hälsovårdsministeriet har bett mig att göra något åt malariasituationen i distriktet, men jag har inte haft någon möjlighet. Jag välkomnar er och skall hjälpa er med allt jag kan.

 

Vår dispensär blev genom hans försorg registrerad ganska snart hos staten och blev officiellt godkänd. Det medicinska forskningsinstitutet (NIMRI) var nystartad och fortfarande i sin linda. Att vara förankrad där var viktigt. Tillsammans med unga tanzaniska forskare samlades vi till årliga kongresser och delgav varandra vad som gjorts på olika områden.

 

Som förberedelse till vårt egentlige forskningsarbete åkte vi till byarna runt om i deltat och även längre upp längs Rufijifloden för att undersöka om malarian var så utbredd, som vi hade trott. Vi undersökte framför allt barnen och kollade om de hade förstorad mjälte. Och av alla barn mellan två och tio år hade 98% förstorad mjälte! Och det var inte bara någon liten kant vi kände nedanför revbenen, utan hos många fyllde mjälten hela buken ända ner till höftkammen.

 

Det började bli trångt i vårt lilla containerhus. Nu bodde vi sex personer där. I det lilla köket färgade vi blodproverna. Och i mitt sovrum på två gånger 3 meter riggade vi upp mikroskopet på skrivbordet. Sedan drog vi en sladd genom myggnätet och placerade ett 88 watts Honda elverk utanför fönstret. Nu, när det handlade om forskning, var det inte längre aktuellt med enbart solljus som ljuskälla till mikroskopet.

 

Alldeles vid vattnet fanns det en tomt som ägdes av byn. Men den hade fiskarna från byarna intill gjort om till marknadsplats. Där stod små palmbladsskjul tätt, tätt och där rökte och sålde man fisk. Det var ett inferno av lukt, smuts och bråk. Man sålde inte bara fisk utan också bangi( cannabis) vilket var förbjudet. Byn hade lovat oss tomten flera månader tidigare och ville ingenting hellre än att bli av med aktiviteterna där. Fiskarna vägrade flytta. Det blev hårda tag om tomten vid vattnet. Fiskarna försökte muta myndigheterna i distriktshuvudstaden och när inte det gick försökte man få bort oss med trolldom! Och man spred rykten

 

- Om ni låter Marita och Ingegerd ta blod på er så kommer ni att dö!

- Och dom säljer blodet i Ulaya (Europa) och får massor av pengar.

 

Våra egna bybor stod helt på vår sida. Genom att vi tog emot alla deras sjuka och behandlade dem, var förtroendet stort. Och till slut gav sig grannbyarnas fiskare av. Och bakom all bråte och smuts hittade vi en alldels underbar tomt. Hela långsidan vette mot vattnet. Med tillstånd från myndigheterna kunde vi gallra ur den tätaste mangrovevegetationen och bara spara några av de största träden. Åratal av fiskrens över hela området hade berikat jorden och en cannabisplanta hade växt sig stor och frodig. Marita planterade massor av kokospalmer och papayaträd.

 

Vi byggde laboratoriet och vårt nya hem i lera precis som dispensären och den lilla kyrkan.

 

Det gick undan men provtagningarna. Från skolan kom barnen klassvis och sjungande de två kilometerna. De uthärdade tåligt sticken. Det var bara tonårsgrabbarna, som krånglade då och då. Det hörde väl till åldern, och de var ofta för gamla för att över huvud taget gå i skolan, som bara sträckte sig till sjunde klass.

 

I en fotogendriven frysbox förvarade vi alla våra prover i väntan på transport till mer sofistikerade laboratorier i Sverige. Men alla malariautstryk tittade jag på själv. Det blev många timmar framför mikroskopet. Resultatet var spännande, skrämmande och fascinerande. Under regntiden hade nästan alla barn malariaparasiter i blodet utan att vara ett dugg sjuka. De hade redan i tioårsåldern hunnit bygga upp ett visst försvar mot sjukdomssymptomen, men inte kunnat hindra parasiten från att utvecklas i kroppen efter infekterade myggstick. Men om myggsticken hade innehållit många parasiter så kom anfallen med sin höga slängande feber och en markant blodbrist. Vid varje anfall sprängdes miljontals röda blodkroppar sönder och detta hann inte kroppen kompensera. Mest utsatta var barnen under fem år. En miljon barn under fem år dog i malaria i Afrika söder om Sahara – varje år! Den kusliga siffran var en realitet för oss.

 

Månaderna gick – och åren. Alla data var insamlade. De projekterade undersökningarna var klara. Med över tusen blodprover i bagaget var vi på väg hem. För att proverna skulle kunna hållas frysta under transporten, hade vi köpt kolsyresnö direkt från en fabrik i Dar es Salaam. Det behövdes speciellt tillstånd från flygbolaget, eftersom kolsyresnö av någon anledning klassades som explosiv vara. Men snart var de i tryggt förvar tillsammans med alla tidigare prover i minus 70 grader Celsius i frysarna vid Roslagstulls sjukhus.

 

Nu väntade många och långa månader på hemmaplan. Ett par av artiklarna om våra undersökningar var redan accepterade och tryckta i internationella tidskrifter, och det var väldigt roligt. Tusentals prover hade redan analyserats av duktiga medarbetare vid forskningsenheten på Karolinska sjukhuset. Men ännu återstod mängder av arbete innan någon doktorsavhandling kunde siktas vid horisonten. Alla data från undersökningarna i Nyamisati skulle nu matas in i den superdator som fanns vid KI, för att möjliggöra vidare analyser. Och jag som inte hade varit i närheten av en dator, inte ens en liten PC. Tillgången i Nyamisati var ju inte så stor. Datorn vid malariaenheten på Roslagstulls sjukhus blev min räddning. Vi var många om den, men under tidiga morgnar innan den övriga personalen kom, var den min, och jag gjorde mitt bästa för att lära mig. Under de veckor och månader som följde, växte ett mönster fram, hur en liten by långt nere i Tanzania i ett malariahärjat område påverkades av den illa malariamyggans framfart.

 

Ramberättelsen var färdig, artiklarna likaså, datum för disputationen var bestämt. Jag gick med lätta steg till tryckeriet med manuskriptet. Titeln var

"Malaria morbidity and control in an Tanzanian village"

Bokomslaget skulle vara I turkos, precis som vattnet mellan öarna Kwale och Koma, med text I vitt. Jag kunde inte låta bli att sjunga högt, där jag gick längs den lilla gatstumpen på Norrmalm.

 

Det blev en fortsättning i byn. Under 25 år har vi kunnat följa utvecklingen av malaria i området med flera stora undersökningar av hela byn, som nu har växt till över 2000 invånare. Och det har börjat vända. Vid den sista stora undersökningen 2010 var de stora mjältarna i stort sett helt försvunna. Mycket färre barn blir så där riktigt sjuka och vi har inte förlorat något barn i malaria de sista tio åren. Det går åt rätt håll.