Dr. Ingegerd Rooth

Snart skall jag åka på femtioårsjubileum, femtio år sedan jag och ungefär100 till började vår utbildning vid Karolinska Institutet i Solna. Tanken nästan svindlar – ett halvt sekel. Och då var jag ändå ingen nybakad student, som de flesta av mina kurskamrater, utan en – som jag tyckte själv – ganska mogen 31-åring. Och med fyra fantastiska år som sjuksköterska, barnmorska och missionär på missionsstationen Lemera högt uppe bland bergen i nordöstra Kivuprovinsen i dåvarande Belgiska Kongo.

 

Drömmen om att bli missionläkare hade funnits i många år men de ekonomiska möjligheterna när jag var gymnasist var inte så stora. Och nu var det inbördeskrig i Kongo och jag kunde inte resa tillbaka - till min stora förtvivlan. Men så skedde ett verkligt under – jag fick möjlighet att läsa vidare. Och under de sex åren som följde hängde jag upp all min nya kunskap på, vad jag redan hade sett där ute i tropikerna – och det var inte lite. Och hur jag skulle använda det när jag kom ut igen! Och så fort jag var färdig reste jag tillbaka till ett sjukhus – som inte fanns. Vår mission hade ännu inte haft någon läkare i Kongo. Min gamla missionsstation Lemera hade varit platsen för lärarutbildning under ett antal år. Men osäkerhet och krig och bombning hade tvingat skolan att flytta 15 mil norrut till staden Bukavu. Så kvar stod lokaliteterna delvis sönderbombade. I sovsalarna växte gräset meterhögt. Jag började operera på ett hemsnickrat vitmålat operationsbord i småskoleseminariets lektionssalar. Patienterna började komma – och kom i massor och "sjukhuset" som så småningom började se ut som ett sjukhus växte så det knakade. Ännu fanns inga kongolesiska läkare att tillgå och rekryteringen från Sverige var inte lätt. Efter fem år fick jag äntligen en ersättare. Men efter ett år skulle jag nog vara tillbaka igen. För det var just där bland de höga bergen och det vänliga härliga bafulerofolket som jag ville vara.

 

Efter några månader i Sverige behövde man akut hjälp på ett missionssjukhus i södra Tanzania, i ett 100 procentigt muslimskt område. Och jag som hade längtat och önskat att snart få åka tillbaka till Lemera! Men behovet var akut och jag lovade hjälpa till några månader. Så annorlunda allting blev! Från de stora levande kyrkorna med flera tusen medlemmar uppe bland bergen i Kongo till hettan och sanden och där det inte fanns några kristna alls förutom några få bland personalen på sjukhuset. Men där hände något. En förvissning inom mig började växa fram att just här i hettan och smutsen och okunnigheten ville Herren att jag skulle tjäna Honom. När jag reste tillbaka till Sverige visste jag att hit skulle jag komma tillbaka.

 

Så skedde också. En kortade period på ett och ett halvt år tillbaka till Lemera-kullen och sedan Rufiji i Tanzania, som skulle bli mitt hem de följande 25 åren. Många av åren var tuffa år, men är man på en plats, som man vet att Gud kallat en till, då går allt mycket lättare. Vi opererade och skötte om allt som vi kunde. Svårast var det att se alla barnen som kom sjuka i malaria utifrån träskområdet. Många hade hållit på i dagar för att komma till oss. En del hann inte fram! Vi försökte ta oss ut till de här träskområden för att se hur barnen mådde. Katastrofläge! Små apatiska kollin satt i kanoterna och orkade inte leka. De var så anemiska att det fanns ingen kraft kvar till att leka. En dag fick vi ett brev från öarna i träsket: Kom ut till oss . Vi vill tala med er.

 

Marita, min medarbetare åkte ut de sju milen till Nyamisati by, vid vägs ände där en av Rufijiflodens deltaarmar snuddade vid byn. Femtio män och en kvinna hade samlats. Gamle Mzee Mwanga (Herr Blixt) reste sig upp: "Vi har inte gjort så mycket för våra kvinnor och barn. Men vi har sett Ingegerd och Marita åka omkring här i sin lilla båt. Dom tycker ju om oss! Skall vi inte be dom komma hit och bo hos oss och hjälpa oss med våra kvinnor och barn. Det är sant att dom är kristna och vi är muslimer men" - och så tog han Marita i handen framför alla de församlade- " det här är väl ingenting att var rädd för?"

"Nej" ropade alla och så fick vi muslimernas kallelse att komma ut till Nyamisti! På nåt sätt var den kallelsen redan förberedd inom oss.

1985 var vi på plats i den lilla byn Nyamisati med 400 invånare med bara 3 toaletter! Vi hade äntligen fått klartecken från missionsledningen och ersättare för oss båda på vårt lilla sjukhus. Och så började ett helt nytt kapitel. Och det är ett kapitel, som är så späckat att det knappt får plats här. En by som växer från 400 till 2000, om skola och klinik och BB och om malariaforskning, som jag aldrig trodde skulle kunna göras i en by utan el och vatten vid vägs ände. Om doktorsavhandlingen "Malaria epidemiologi in a Tanzanian village" . Om AIDS epidemin, som slog ner som en bomb och som vi förstås inte kunde springa ifrån. Om vårt lilla kapell som muslimerna har byggt åt oss. Och om alla våra vänner som vi fortfarande pratar med nästan varje vecka. Det finns ju mobiltelefoner. Och det är ju ganska praktiskt att ringa vårt nummer i Sverige och lägga på luren innan vi hinner svara. Förhoppningsvis ringer vi upp sedan!!

 

Nyamisati finns kvar i våra hjärtan, även om vi kanske inte får se dem någon mer gång här på jorden.